Månad: maj 2018

Vi börjar med det som är riktigt roligt…. kanske kan tyckas lite banalt och barnsligt men jag blir faktiskt glad när jag ser att denna sidan hade 91 besökare igår.. och 147 visningar… För det är ju faktiskt så att jag troligen är så långt ifrån Blondinbella som man kan komma. Och i brist på ett klatschigt bloggarnamn så tror jag bestämt att jag får fortsätta att kalla mig bryggseglare??

Och till något som är lite mindre kul… Moment 22

Som ni vet så avseglade jag hösten 2016 och var åter hemma igen tidigt på sensommaren 2017.. Eller som jag hellre ser det… jag var hemma hösten 2017 då jag till slut förtöjde Marianne på sin plats i hamnen på sunt…

Att sedan saker och ting inte helt utvecklade sig som jag helst önskade är ju heller ingen hemlighet… Den otäcka spiralen som jag beskrivit tog ju tyvärr sin början.. Även om jag själv nu anser att den har avstannat så erkänner jag utan omsvep att jag ännu lider utav sviterna efter denna spiral och dess nedåtgående rörelse…

Och då till mitt moment 22.. Jag begick ifjol ett stort misstag. Mitt körkort fanns inte på sin plats i plånboken.. Enär jag kände att jag bodde i Sverige så fann jag för gott att åter mantalsskriva mig på en adress i riket.. Detta gick ju utan mankemang och jag fick snart ett nytt körkort.. Så då borde ju allt vara frid och fröjd?

Jodå det var det nog till en början men sedan så satte ju den där eländiga spiralen igång… hamnade så hos sjukvården, inga direkta bekymmer med detta.. det rådde ingen som helst tvekan om att jag skulle sjukskrivas på 100 procent..

Och så långt inga konstigheter… efter en tid så kommer det då brev ifrån försäkringskassan… Inget ovanligt i det, dock hade jag inte förväntat mig att det skulle handla om att jag skulle betala dom pengar… för att inte hänga ut någon så går jag inte så gärna in djupare i detta ärende.. Men beloppet dom kräver mig på grundas på den inkomst jag hade när jag innan min seglats jobbade och var skriven i Norge..

Så hur ser då min relation till denna myndighet ut idag? Jodå den fortgår. De har som jag förstår sina rättmätiga krav på mig men som läget fortfarande  ser ut så är jag icke berättigad till någon sjukpenning… Troligen beroende på att jag under mina fyra år i exil inte betalat någon skatt i Sverige?

Nåja, jag har tak över huvudet och svälter inte… men det blir nog så att jag får ta skeden i vacker hand och försöka att finna något slags arbete. Frågan är bara vad? Veteranmottagningen anser mig vara sjukskriven, inte så att dom bestämt avråder mig ifrån att arbeta men jag får i så fall själv ta detta beslut… Och tyvärr… att sitta avskilt och skriva går bra… visst så tar det en jäkla tid att få ner orden ibland men jag är ju faktiskt igång och skriver igen och det känns bra…

Men om jag talar om att enkla sysslor som att skifta däck på bilen kan vara ett bekymmer.. för en månad sedan så utförde jag denna syssla.. det gick bra och alla fyra hjulen sitter kvar ännu så jag vill mena att jag utförde uppgiften korrekt.. Problemet är bara att när jag tittade på klockan efteråt så kunde jag kallsvettig konstatera att jobbet hade tagit mig två timmar….

Tyvärr så är jag ännu där att enkla göromål ibland tar en oproportionerligt lång tid. Jag måste planera allt väldigt noga och använda all min koncentration för att få något som helst flyt… ett litet exempel är när jag för några dagar hjälpte en veteranbroder att inspektera en motorcykel här i närheten…

Kamraten befann sig hemma i Stockholm så jag åtog mig att inspektera och provköra… detta avlöpte väl och affären genomfördes… sedan tog det mig ett dygn att återhämta mig.. jag var lättirriterad.. trött och rent ut sagt psykiskt slut…

Så för att återknyta till ett tidigare stycke i texten… jag måste som det ser ut börja jobba snarast… Men hur detta skall gå till vet jag inte… att verka som chaufför som jag känner mig just nu är helt otänkbart….

Eller skall jag försöka att sälja annonser på sidan här?? Fast jag betvivlar att dom som tjänar pengar på mig just nu ( läs läkemedelsbolagen) inte har något direkt intresse av att ekonomiskt sponsra en störtankrad bryggseglare….

Avslutar så detta inlägg… hoppas jag är lite muntrare nästa gång jag skriver… vill ju inte att ni som besöker mig här också skall deppa ihop…

Fair Winds

Stefan

För återkoppla till rubriken så kommer det här en liten text som jag själv kallar betraktelse, fast en del av mina vänner kallar det för en dikt….

“Ser västerhavet och bohusläns klippor och känner…

Detta har funnits, detta finns här…

och det kommer att finnas…..”

Rätt så behändigt att när man inte direkt finner något att skriva om så kan man ju alltid besöka sitt arkiv och plocka fram sådant man gömt undan där…

”

Min dialekt,, ja det är kanske för några ett främmande språk.. ett språk med annorlunda ord och uttryck…

Men det är min dialekt.. en källa till en känsla av samhörighet.. Samhörighet i ordets positiva bemärkelse…

“Ja de kan je sia.. atter når je står på Stockhôlms central å hôr noggra som språgar ve en ann å je kan höre på språget atter dôm kommer hemifrå..

Ja då blir je så gla å då ved je atter här e de noggra sôm ved hôlles de e når makrill har komme..

ja dom vet hôlles farmors rabarbekräm smagar..

Ja dôm kan nock vricke e ega å sätte ett krabbegarn…

Ja når en har vôrt hemmifrå ett tag å får höre språget nere på brygga ,, ja då ved en atter en e hemma ijenn…..”

Får nog vara så god att erkänna att jag troligen aldrig når opp till Fröding och Ferlins höjder och nivåer, men jag finner ett nöje i att på mitt vis försöka att förmedla känslor, händelser och stämningslägen…

Och för att vidmakthålla det rådande stämningsläget så ämnar jag nu se till att jag får mig en kopp kaffe… så tills vi snart hörs igen så får jag önska att ni har en fin försommardag…

Stefan

Ja idag skriver vi måndagen den 14 Maj i Almanackan… Bara några dagar kvar tills vårt kära grannland firar sin stora dag… 17 Maj, en enastående tillställning för att fira att männen som samlats på Eidsvoll skrev under det som skulle bli det moderna Norges Grundlov… Efteråt så bildade de det som idag är känt som Broderkjeden.. De korsade armarna och tog varandra i hand och så uttalades de berömda orden….

“Enig og Tru til Dovre Faller”

Så vad är nu logiken i att jag i inledningen av detta inlägg på detta vis går händelserna i förväg???? Tja, jag kan ärligt erkänna att jag inte har den blekaste aning….

Fast logiken i att det är måndag idag råder det enligt er bryggseglare inga som helst tvivel om.. Enär det var söndag igår så vore allt annat än måndag idag tämligen märkligt. För övrigt en ganska vacker måndag med en klarblå himmel och en hel massa fåglar som håller sin konsert i buskar och snår.

Och nu till ämnet statistik… En klok man, jag har dock ingen aning om vem sa en gång att det finns…

“Lögn, Förbannad Lögn, och så har vi Statistik”

Fast jag kan försäkra att jag på inget vis far med osanning när jag nu talar om att under gårdagens dygn så besöktes denna blogg av 52 gäster och dessa tittade in 104 gånger… Det vill alltså säga att ni kollade in vad jag totat ihop två gånger per person.. Fast vänta nu? Nu tror jag bestämt att jag är inne på vad som kan vara en statistisk lögn, för det kan ju faktisk vara så att 40 av er kollade sidan en gång. En av er kollade in texten 10 gånger och på tampen har vi någon som inte helt blev klok på vad jag skrivit utan behövde hela femtiofyra besök för att få någon som helst reda på vad jag svamlade om?

Nu ämnar jag dock lämna statistiken därhän, förefaller mig lämpligt att göra så medan jag själv fortfarande förstår vad jag talar om…….

Vad skall jag då nu tala om? Ja med en enklare koll av mitt allmäntillstånd så kan jag konstatera att jag ännu inte känner av några direkta negativa biverkningar utav att jag nu är inne på andra veckan utav minskandet av min medicindos.. Jag är visserligen inte helt på topp men jag känner heller inte av någon spiral som drar mig neråt.

Vad som gör mig lite nedstämd är att jag inte har rönt någon framgång med att avyttra min Dnepr med sidovagn. Så om ni kära läsare känner någon som helt saknar sunt förnuft och drivs av en outtömlig mekanisk vetgirighet och besitter ett milt vansinne så ligger annonsen ännu kvar på blocket… Man går in på blocket, klickar man i Göteborg och skriver sidovagn i sökrutan så kommer annonsen fram…

Tyvärr så saknar jag för närvarande ekonomiska medel att ställa objektet i ordning och även om jag hade det så är jag inte säker på att jag har den psykiska energin till detta.. Nej det bästa vore nog om jag fick den såld. Det skulle ge mig lite ekonomisk ro och att återanskaffa ett dylikt objekt när alla parametrar är som dom skall är ju ingen omöjlighet….

Ja nu tar jag så då och avrundar detta inlägg…

Fair Winds

Stefan

Usch vilken dyster rubrik… men sådana dagar har man ibland när man befinner sig i en depression… Kan dock tala om att så länge jag skriver så är jag inte riktigt där.. Skrivandet är för mig vad alkohol kan vara för en del…

Med detta menar jag att även om inte skrivandet är någon undermedicin så hjälper det absolut för stunden, och skrivandet har ju den underbara fördelen att även om välmåendet denna syssla skänker ibland kan vara övergående så har det inte den tråkiga efterslängen som alkoholen alltid har..

För att återgå till inläggets rubrik.. Man får ibland den där frågan man vill svara på men inte alltid kan finna orden som behövs för ett riktigt och ärligt svar…

Hur känns det att ha ångest?

———————————————————–

Han är rädd

Han vet..

Han känner till följderna

Han är rädd

Han undrar hur länge till?

Han undrar när?

Han undrar vem?

Han är rädd, han är rädd för att han vet…

Han vet och han känner till svaret…

Han väntar nu på att den kommer…

För den kommer,,

Ja,han vet…

Till slut.. så kommer någon att ställa frågan……..

———————————————————–

 

Ja mina vänner, så här kan det faktiskt kännas… Inte alltid men ibland…. Idag är som tur är inte en sådan dag.. Idag hör jag faktiskt fåglar som sjunger och med en kopp kaffe så gör jag mig nu redo att möta dagen…

Fair Winds

Stefan

För att kunna förmedla något så måste man ju skriva….. så det ämnar jag göra nu……

Tänker försöka förklara lite vad som lett fram till den situation som jag nu befinner mig i..

Som nog de flesta vet så tog jag mig en längre segeltur.. mådde då stundtals nästan oförskämt bra, så när jag vårvintern 2017 såg att en medicin (Citalopram) snart skulle vara på upphällningen så tog jag mig en funderare.. Vid denna tidpunkt var jag mantalsskriven i Norge och såg att det nog skulle dröja några månader innan jag hade möjlighet att förnya något recept…

Men vad katten? Bryggseglaren mådde ju toppen, vädret var ju på väg att bli varmare och ännu var det gott om plats i de hamnar jag besökte.. Ja läget var så bra att jag på egen hand tog beslutet att minska ner på medicineringen för att sedan helt sätta ut densamma..

Vårvintern övergick i vår och sedan sommar.. och jag seglade sakta hemåt.. Ansåg själv att allt var helt ok. Borde anat oråd när jag låg i Skagen å vart mäkta irriterad över att tysk smugit in och lagt sig vid sidan om mig… Visserligen så vaknade de inte när jag önskade att påkalla deras uppmärksamhet, först när hamnkapten klev ombord å deras båt och bankade som bara en hamnkapten kan banka så blev det lite liv i deras kajuta….

Att hamnkapten blev inblandad berodde dock inte på mitt humör utan detta var på grund av att han behövde en längre långsidesplats till ett större fartyg som väntades in…

Men så här i efterhand så borde jag nog insett redan då att mitt humör och mående var lite i olag.. När jag är i normalt skick gällande humör och mående så är en sådan här händelse inget som berör mig.. Min normala reaktion skulle ju ha varit att konstatera att solen skiner och så koka mig en kanna kaffe och avvakta att sjusovarna vaknar…

Seglade sedan hemåt.. Lade till på Grindholmen, tänkte väl att på så vis så har jag ju ännu inte lagt till på Smögen och då är ju faktiskt inte resan officiellt slut?

Nu blev det ju inte så mycket mera seglat, det blev en tur opp till Fjällbacka där jag hälsade på en Veterankamrat som vistades i sina föräldrars sommarhus…

Väl hemma igen så blev båten liggande…..

Min mörka spiral hade så tagit sin början.. För mig är det så att även om jag anser att jag rör mig framåt så är det för mig ett faktum att jag rör mig som i en spríral.. Runt , runt och nedåt…

Detta fortgick så under hösten. När vi så i kalendern nått december så vaknade jag en natt av ett enormt tryck i och över bröstet. Detta släppte dock ganska snart och jag somnade om. När det så fram på morgonen var dags att stå opp så kändes bröstet allt annat än bra. Ja det var som om jag hade en kraftig träningsvärk..

Så nu blev det en tur till akuten enär läkekunniga medmänniskor fruktade kärlkramp eller till och med hjärtinfarkt. Efter 24 timmar uppkopplad till diverse maskiner så kunde dock utesluta både kärlkramp och infarkt. Men det dök opp en läkare som efter vad jag förstod jobbade inom psykiatrin.

Han konstaterade då att jag med största sannolikhet haft något slags krampanfall och att detta hade orsakats av ackumulerad ångest…

Blev då inlagd på psyket, en i sig lite intressant upplevelse när läkaren jag talat med hade meddelat avdelningen att jag troligen var bipolär och borde behandlas med elchocker så snart det bara var möjligt.

Detta motsatte jag mig dock emot.. dels för att jag själv var tämligen övertygad om att oavsett vilken eller vilka diagnoser jag kunde tänkas att ha så var inte Bipolär en av dom… Ett annat skäl jag framhöll var att man efter en kraftig hjärnskakning funnit vad man då kallade en skönhetsfläck på hjärnan och någonstans i mitt minne så fanns det information som höjde en varningsflagga.

När jag efter någon vecka fick träffa ännu en Läkare så avrådde denne ECT grundat på den information som fanns i mina journaler.

Skrevs så ut och försökte då att likt Fantomen gå på stadens gator likt en vanlig man… Om jag skall vara helt ärlig så gick det väl sådär….. Men jag firade en trevlig och lugn Julafton…

Efter Julen så var jag åter i min vardag.. en vardag som nu befanns sig i slutet av spiralen, det är då som man som min vän Magneli beskriver det.. Går in i sin bubbla..

Detta kunde jag dock med gott samvete göra, innan jag blev utskriven ifrån hospitalet så hade jag säkerställt att jag fått en remiss till Akademiska Sjukhuset i Uppsala… Där finns nämligen något helt unikt…

VETERANMOTTAGNINGEN….

Här huserar Eva, Stefan och Joel.. Ett unikt team med unika kompetenser.. De jobbar med att ta hand om de människor som har gjort utlandstjänst för Konungariket Sverige.

Har man varit utsänd av en svensk myndighet och upplever psykiska besvär utav vilken art det vara må så kan man söka sig hit..

Ja, bara det faktum att man kan prata fritt och använda den terminologi som man tillägnat sig under sin tjänstgöring är en befrielse i sig..

Så vad sker då med er bryggseglare just nu? Jo han har sedan i februari haft kontakten med denna mottagning, det pågår en djupare utredning rörande min hjärna och dess innehåll och hur detta påverkar mitt mående.

Denna utredning är ännu inte klar men vi har kommit så långt att vi nu sätter ut en medicin för att sedan sätta in en annan som troligen kommer att ha en bättre förmåga att åter få det jag har innanför skallbenet att göra ett bättre jobb…

Nu tror jag att jag avrundar detta inlägg, hoppas att solen skiner på er och ni har en härlig dag…

 

Fair Winds

Stefan

Ja det är en fråga man ibland får, hur känns det? Hur mår du?

Nu har det ju ännu inte ställts någon definitiv diagnos, ja i vart fall inte mer än resederande depression eller vad det nu heter… Men något jag ofta upplever är hur min hjärna blandar ihop tidsbegreppet.. ja ibland så känns det som om vissa händelser sorteras i en ordning min hjärna anser vara den lämpligaste,,

Jag delar här några rader med er, tidigare publicerade på ett forum för människor som har liknande upplevelser som er bryggseglare…

 

När tiden bara är ett utrymme.. en rymd vars innehåll är av litet intresse…

Vad han känner är det som är nu och han minns alltför väl det som var hans verklighet då…

Imorgon kommer idag att bli till igår.. ytterligare en dag lämnas till historiens rymd…

Imorgon så kommer det som var då ännu fortsätta att leva inom honom…

Han väntar på den dag då hans minnen får ro ,

,han väntar på den dag då hans krig är över ,,

han väntar på den dag då han till slut kommer hem…,

Nu tror jag att jag avslutar detta inlägg… Känner mig lite rostig.. har massor jag vill skriva om men just nu inget direkt flyt…

 

Får väl börja med att säga hej… Hej på er… Ja ni har ju sett att jag har varit borta en längre tid… Denna tystnad ifrån min sida kommer jag att förklara.. eller försöka att förklara så gott jag nu kan… Jag har i ett tidigare inlägg berört min psykiska hälsa litet lätt men nu ämnar jag att göra ett mer ingående försök att beskriva vad det hela handlar om..

Punkt 1.

Jag vill tala om att jag önskar att berätta så rakt och ärligt som jag vågar och klarar av. Jag förstår att detta kan komma att att bli en inte alltför trevlig och upplyftande läsning men jag känner att det är något jag vill, vågar och måste…

Punkt 2.

Även om en del rader som kommer att sättas på pränt kan komma att verka svarta som natten så vill jag be er om att komma ihåg att jag nu är under behandling och har människor runt mig som vet hur landet ligger.  Så även om mitt humör och mående skiftar så är jag trygg och utgör ingen fara, varken för mig själv eller någon annan..

Punkt 3.

Det är aldrig försent att ge upp… eller på ren svenska… det kommer alltid en ny dag.. Imorgon är idag igår.. så även om dagen ibland känns tung så får jag se nästa dag som en ny möjlighet…

Punkt 4.

Punkt fyra är väl ingen punkt, eller så är det så att detta blir slutpunkten på detta inlägg… Nu känner jag att jag behöver ge mig ut i friska luften och låta kroppen få lite vårluft och sol…

Fair Winds

Stefan