Ja det kan man nog säga.. regnet hänger i luften och understundom så hänger det inte utan faller ned.. Inget hårt piskande regn utan ett stilla sommarregn som tydligen när man är i rätt sinnesstämning nästan kan förefalla romantiskt…
Nu ser jag ingen romantik i det väder som för dagen råder här. Jag ser molntäcket som som släpper ifrån sig nog med regndroppar för att jag skall avhålla mig ifrån att vistas utomhus.. Vilket i sig är lite beklagligt, hade jag haft lite tåga i kroppen så är det ju faktiskt så att rådande väderlek är ganska bagatellartad att möta om man bara hade ork och lust att iföra sig regnkläder..
Så vad skall jag då ut och göra? Tja jag kunde ju fortsätta med att demontera framhjulet på Vladimir för att så sedan kunna se över bromsen som nu verkar vara i en något fastlåst position..
Men nej, just nu sitter jag bara här och känner mig lika gråmulen som himlen ovanför takåsen.. Att man vet att man både borde och att man vill är tyvärr inte det samma som att man kan och vill tillräckligt för att övervinna den där otäcka psykiska spärren som finns innanför pannbenet när man känner sig som jag gör idag…
Jag förstår ju att en del i det jag nu upplever kan härledas till att jag nu är uppstartsfasen utav intaget av en för mig ny medicin. Men det faktum att mitt förnuft förstår att mitt mående under rådande omständigheter är tämligen förväntat och normalt hjälper tyvärr föga..
Jag är trött, gråmulen, besviken och saknar helt dådkraft… Nåväl, jag får försöka att få dagen att gå.. ser fram emot kvällen när jag vet att jag snart kan få lägga mig för att sova några timmar och sedan så möter jag en ny dag..
Inte ens att skriva några ord känns motiverat just… får nog avsluta för stunden och se om jag kommer i bättre fas med mig själv för att plita ner några rader lite senare…
Fair Winds
S