För att kunna förmedla något så måste man ju skriva….. så det ämnar jag göra nu……
Tänker försöka förklara lite vad som lett fram till den situation som jag nu befinner mig i..
Som nog de flesta vet så tog jag mig en längre segeltur.. mådde då stundtals nästan oförskämt bra, så när jag vårvintern 2017 såg att en medicin (Citalopram) snart skulle vara på upphällningen så tog jag mig en funderare.. Vid denna tidpunkt var jag mantalsskriven i Norge och såg att det nog skulle dröja några månader innan jag hade möjlighet att förnya något recept…
Men vad katten? Bryggseglaren mådde ju toppen, vädret var ju på väg att bli varmare och ännu var det gott om plats i de hamnar jag besökte.. Ja läget var så bra att jag på egen hand tog beslutet att minska ner på medicineringen för att sedan helt sätta ut densamma..
Vårvintern övergick i vår och sedan sommar.. och jag seglade sakta hemåt.. Ansåg själv att allt var helt ok. Borde anat oråd när jag låg i Skagen å vart mäkta irriterad över att tysk smugit in och lagt sig vid sidan om mig… Visserligen så vaknade de inte när jag önskade att påkalla deras uppmärksamhet, först när hamnkapten klev ombord å deras båt och bankade som bara en hamnkapten kan banka så blev det lite liv i deras kajuta….
Att hamnkapten blev inblandad berodde dock inte på mitt humör utan detta var på grund av att han behövde en längre långsidesplats till ett större fartyg som väntades in…
Men så här i efterhand så borde jag nog insett redan då att mitt humör och mående var lite i olag.. När jag är i normalt skick gällande humör och mående så är en sådan här händelse inget som berör mig.. Min normala reaktion skulle ju ha varit att konstatera att solen skiner och så koka mig en kanna kaffe och avvakta att sjusovarna vaknar…
Seglade sedan hemåt.. Lade till på Grindholmen, tänkte väl att på så vis så har jag ju ännu inte lagt till på Smögen och då är ju faktiskt inte resan officiellt slut?
Nu blev det ju inte så mycket mera seglat, det blev en tur opp till Fjällbacka där jag hälsade på en Veterankamrat som vistades i sina föräldrars sommarhus…
Väl hemma igen så blev båten liggande…..
Min mörka spiral hade så tagit sin början.. För mig är det så att även om jag anser att jag rör mig framåt så är det för mig ett faktum att jag rör mig som i en spríral.. Runt , runt och nedåt…
Detta fortgick så under hösten. När vi så i kalendern nått december så vaknade jag en natt av ett enormt tryck i och över bröstet. Detta släppte dock ganska snart och jag somnade om. När det så fram på morgonen var dags att stå opp så kändes bröstet allt annat än bra. Ja det var som om jag hade en kraftig träningsvärk..
Så nu blev det en tur till akuten enär läkekunniga medmänniskor fruktade kärlkramp eller till och med hjärtinfarkt. Efter 24 timmar uppkopplad till diverse maskiner så kunde dock utesluta både kärlkramp och infarkt. Men det dök opp en läkare som efter vad jag förstod jobbade inom psykiatrin.
Han konstaterade då att jag med största sannolikhet haft något slags krampanfall och att detta hade orsakats av ackumulerad ångest…
Blev då inlagd på psyket, en i sig lite intressant upplevelse när läkaren jag talat med hade meddelat avdelningen att jag troligen var bipolär och borde behandlas med elchocker så snart det bara var möjligt.
Detta motsatte jag mig dock emot.. dels för att jag själv var tämligen övertygad om att oavsett vilken eller vilka diagnoser jag kunde tänkas att ha så var inte Bipolär en av dom… Ett annat skäl jag framhöll var att man efter en kraftig hjärnskakning funnit vad man då kallade en skönhetsfläck på hjärnan och någonstans i mitt minne så fanns det information som höjde en varningsflagga.
När jag efter någon vecka fick träffa ännu en Läkare så avrådde denne ECT grundat på den information som fanns i mina journaler.
Skrevs så ut och försökte då att likt Fantomen gå på stadens gator likt en vanlig man… Om jag skall vara helt ärlig så gick det väl sådär….. Men jag firade en trevlig och lugn Julafton…
Efter Julen så var jag åter i min vardag.. en vardag som nu befanns sig i slutet av spiralen, det är då som man som min vän Magneli beskriver det.. Går in i sin bubbla..
Detta kunde jag dock med gott samvete göra, innan jag blev utskriven ifrån hospitalet så hade jag säkerställt att jag fått en remiss till Akademiska Sjukhuset i Uppsala… Där finns nämligen något helt unikt…
VETERANMOTTAGNINGEN….
Här huserar Eva, Stefan och Joel.. Ett unikt team med unika kompetenser.. De jobbar med att ta hand om de människor som har gjort utlandstjänst för Konungariket Sverige.
Har man varit utsänd av en svensk myndighet och upplever psykiska besvär utav vilken art det vara må så kan man söka sig hit..
Ja, bara det faktum att man kan prata fritt och använda den terminologi som man tillägnat sig under sin tjänstgöring är en befrielse i sig..
Så vad sker då med er bryggseglare just nu? Jo han har sedan i februari haft kontakten med denna mottagning, det pågår en djupare utredning rörande min hjärna och dess innehåll och hur detta påverkar mitt mående.
Denna utredning är ännu inte klar men vi har kommit så långt att vi nu sätter ut en medicin för att sedan sätta in en annan som troligen kommer att ha en bättre förmåga att åter få det jag har innanför skallbenet att göra ett bättre jobb…
Nu tror jag att jag avrundar detta inlägg, hoppas att solen skiner på er och ni har en härlig dag…
Fair Winds
Stefan