Dagen börjad med att jag sov väldigt gott, något som jag tenderar att göra när jag är ombord. Undrar just om jag verkligen skulle tolerera sådana madrasser som jag har i kojen om jag tagit in på ett hotell??
Nåväl, väl uppe och någorlunda vaken så fick jag kokat mig lite kaffe och sedan så stack jag opp huvudet och kollade av hur verkligheten såg ut runt omkring mig. Den befanns vara mulen med ganska lite vind, dock så kom denna vind ifrån helt rätt håll för de övningar som jag hade hoppats på att idag kunna genomföra.
Ringde till min vän Gustav som jag lovat att meddela innan jag ämnade att avsegla, han anlände efter en stund och jag återlämnade då en del saker som tillhörde honom. Dock så höjde han på ögonbrynen över en vit ugnsfast skål i keramik???
Även jag blev då lite förvånad, detta enär den skålen kom ombord igår, jag låg i kojen och läste när jag hörde ett ljud, masade mig opp och öppnade nedgångsluckan, ingen människa att se men vid sidan om luckan stod den här skålen, den var fylld med tillagad mat.. lite brydd tog jag då ned skålen och tänkte att det måste varit min vän Gustav som lämnat den. Funderade lite på varför han inte knackat på som han brukar men tänkte att han kanske hade haft bråttom någonstans..
Eftermiddagen förflöt och sedan var det dags för mig att få i mig lite mat, och mat fanns det ju gott om idag. Anrättningen i skålen var alldeles utsökt och jag diskade nogsamt skålen efter mig… så när det visade sig att Gustav var helt ovetande så såg jag ut som ett stort frågetecken…
Vem som lämnade denna är dock fortfarande för mig och Gustav helt okänt… Så vi ställde helt sonika in den på segelklubben med en lapp där jag tackade så hemskt mycket och förklarade att det hade smakat mycket bra…
Sedan blev det då dags att kasta loss, lite vemodigt att än en gång säga farväl till en god vän men så är det ju att vara en bryggseglare som har förmånen att möta fantastiska människor i varje hamn.
En halv sjömil ifrån hamnen satte jag så segel, Höll en kort stund kurs tillbaks mot Stubbeköbing men märkte snart att jag kunde slå och få dikt bidevind mot bron, passerade bron och fick en vind som för en kort stund verkade dö ut helt men den kom rätt så snart tillbaks igen…
Det blåste ca fem meter per sekund och var ganska dikt bidevind. Men i stort sett helt platt hav, ingen sjögång över huvud taget. Jag satt mest och njöt när jag så sakteliga märker att vinden vrider en aning, och ja.. den vred åt rätt håll så istället för att segla förbi Femö och sedan slå så för den mig helt rakt mot mitt mål..
När så Femö passerat förbi på min styrbordssida så föll mörkret och jag fann för gott att bärga mina segel.. Jag kan dock erkänna att det var motvilligt, en sådan perfekt segling som idag är det sällan jag har upplevt.
Och ja, jag hade kunnat kasta loss tidigare men det var för mig viktigt att få säga farväl till min vän, för det hade han ju verkligen blivit under de dagar jag legat i Vordingborg.. Tyvärr så är inte Gustav på internet men om någon i Snekkens Seilklubb läser detta vill jag att ni skall veta att ni har en medlem som är en sann seglare, medmänniska och en väldigt god vän….