Författare: Bryggseglare

Tja,, jodå jag kliver opp varje morgon, vi skriver nu den 9 januari… Julen och Nyåret är överståndet…

Vardagen är väl återigen som den brukar vara… lite sval,, eller ibland kall och mestadels grå… Oftast så ligger himlen som grå och blöt yllefilt över bryggseglarens hjässa..

Som ni kanske förstår av dessa mina inledande rader så springer jag inte varje morgon ut och jublar för att sedan kasta mig baklänges för att glatt göra änglar i snön….

Detta kan kanske dels tillskrivas det faktum att jag oftast inte vaknar opp så sprudlande glad att snöänglar inte är det första som jag kommer att tänka på? En annan komponent förutom mitt eget mående som saknas för att åstadkomma nämnda änglar är ju snö…

Att göra änglar i lera? tja nog kunde jag försöka men det torde ju vara en blöt, kall och tämligen skitig sysselsättning??

Så vad har jag då att skriva om? hmmmm? tja jag kan ju berätta om en resa som företogs dan före nyårsafton.. Då kopplades en släpvagn bakom min gamla Saab,, sedan så reste jag och min vän och broder Kongo Magneli och hämtade opp en Honda CB 750f tillverkad år 1982….

Hojen ifråga hade jag för några år sedan fått till skänks av en vän, kollega, konkurrent.. (har å göra med min tid i åkerinäringen) Men nu var det läge å faktiskt ta hojen i besittning..

Och hur mycket jag än gillar gamla motorcyklar så var mitt beslut att låta detta objekt bli ett fordon som min gode vän skall ha sin ägo ett mycket enkelt och självklart beslut..

Ni förstår, Kongo är en man ,, en vän… Han är en av dom som bär medaljen ingen vill ha men som alla respekterar.. Ja han är medaljerad av Konungen såsom sårad i strid….

Jag jag hoppade två radmatningar.. detta för att symbolisera en stund att tänka efter…

Men nu till det som i allra högsta grad är positivt.. jag vet att min vän uppskattar att nu ha en egen hoj.. han är praktiskt lagd så även om hojen ifråga är ett objekt så vet jag att det nu bara är en fråga om när… När hojen är klar och godkänd av myndigheten eller när Kongo har sitt hojkort.. vilket som kommer först skall jag låta vara osagt..

Men jag vet att jag och min vän har en trevlig och kul vår att se fram emot..

I övrigt har jag mer att rapportera,….

Bland annat om ytterligare en veterankamrat.. som likt mig sliter med en kamp mot sitt eget intellekt och psykiska mående,,

Men detta ber jag om att få återkomma lite senare…

Fair Winds

Stefan

Ja.. jag körde hem .. hem till Smögen.. Det var mycket känslor som snurrade runt i veteranens PTSD hjärna och tillika hjärta när jag körde över bron……….

Men efter att ha kramat Mor i hallen så infann sig en frid, en frid som är svår att beskriva men känslan.. ja även känslor är ju ibland svåra att beskriva.. men nog så tror jag att det jag då kände inombords inte stod Karl-Bertils känslor långt efter… ??

Men för att klargöra.. När Karl-Bertil får sitt erkännande ifrån sin far, när hans ömma moder säger ” det var då en välsignad jul”

Den känslan, ja mina vänner.. den känslan fick er bryggseglande veteran när han insåg att när han faktiskt tog sig i kragen och besökte sina föräldrar så gjorde han något rätt och riktigt…

Och ja.. jag vet när Julen väl är över så kommer jag åter att fortsätta att vara den jag är.. Mina bekymmer , mitt mående.. ja hur gärna jag än vill tro på budskapet i dom Amerikanska sattelitkanalerna .. ja ni vet,,dom som så här års sänder minst tre filmer dagligen som handlar om Julens Mirakel.. Finns ju tydligen ingen hejd på hur deras Coca-Cola tomte kan fixa relationer, karriärer… trasig hjärtan och halta hundar,,, ja listan tar väl aldrig slut…

Men oavsett… när vi åter befinner oss i grå Januari månad så vet jag.. ja jag vet att tack vare denna Julen så har jag slagit ett litet hål i den bubbla jag varit inuti en jäkla lång tid nu,,,, Och jag var till och med och tittade till min stackars båt… Marianne har nu legat övergiven utav mig i över ett år,,, Men hon flöt och det var inte alltför mycket vatten i kölskarpen..

Och jag har faktiskt planer.. planer som innefattar en annan veteran och god vän.. Ja den gode Kongo Magneli har lovat att assistera mig så att Marianne åter blir “Bristol and Ship Shape”

Med dessa rader så ber jag om att få önska er … “En God Fortsättning”

Stefan

Ja som nu är det bara några timmar kvar tills klockan klämtar midnatt och Julaftonen åter är här…

Och ja,, jag vet att jag kanske inte är den som mest av alla ser fram emot att få sitta å se Kalle Anka och käka knäck och tindra med ögonen… Men,, men,, jag är ändå ganska nöjd med att jag har tagit mig i kragen och fattat beslutet om att resa hem till Smögen och för att där några timmar faktiskt fira Jul..

Enär mitt mående inte har varit helt på topp den sista tiden så känner jag faktiskt en glädje i att jag gör det som jag själv faktiskt anser är rätt och riktigt,, Julen är en högtid då man möter sin familj och i förekommande fall nära och kära…

Och är man som jag född på sextiotalet så har man ju faktiskt växt opp och sedan levt med Julen och alla dess traditioner,, allt som är vant och kärt skapar ju för de flesta av oss en känsla utav välmående och utgör ju även ofta ett välkommet avbrott i en grå vardag när dagarna nu är som kortast..

Så nog ser jag trots allt fram emot att fylla tanken på Saaben och vrida om nyckeln för att sedan köra några mil för att trots allt fira Jul igen… Och jag kan ju här erkänna att jag idag i ett fåfängt försök att att ansa skägget och göra mig julfin misslyckades å det grövsta,, Sådant är ju livet… och nog tror jag att jag vänjer mig vid bara kinder och en slät haka… å jag hann ju få stopp på trimmern innan mustascherna rök… Fråga är bara vad världen i övrigt anser om det lurviga cykelstyre som nu huserar under min näsa???

Nåväl…. med en önskan om att ni alla får en härlig Jul och förliga vindar så avslutar jag nu….

Stefan

Nåja… är åter efter ett besök på veteranmottagningen i Uppsala….vad säger jag då…?? Tja.. jag kan väl bara konstatera att jag har alla taggar utåt och troligen befinner mig i en depression…

Men .. ett märkligt ord som betyder allt och ändå ingenting.. ett men utan efterföljande mening och substans är väl mest en passus som torde kunna passera tämligen obemärkt.??

Men.. detta ord igen? Men i mitt fall så är det så att den stundande helgen skiter fullständigt i vad jag och mitt mående anser,,, att jag skulle smita undan och gömma mig efter att ha presterat en massa påhittade undanflykter?

Tja.. det är väl kanske lite som att pissa i byxorna när man fryser,, det värmer för stunden men det blir otrevligt efteråt….

Nej.. Nu handlar det om att göra det som är rätt… jag skall resa hem till min familj.. och även om jag kanske inte är helt i den balans jag skulle vilja vara så vill jag inte strö salt i sår genom att gömma mig i den bubbla som helst skulle vilja vara uti…

Varför är då detta rätt??? Jo det är så att även hur jag mår.. hur jag känner.. så finns det människor som bryr sig om mig… även om dom inte alltid kan förstår hur en svart hand kramar i bröstet och får dig att allra helst greppa det där repet som du vet finns till hands.. Ja då är det ändå rätt… ja det är rätt att låta nära och kära veta att man även om man biter ihop så älskar man dom….. =)

Jodå– jag beklagar.. jag har varit bedrövligt tyst.. varför..?? tja… jag sliter med mig själv… min diagnos är ibland min egen värsta fiende…… nu är det snart ett år sedan jag var hemma på Smögen.. Smögen som är för mig lika kärt som min egen blodgrupp..  men vad innebär detta för mig som sitter som en soldat med en diagnos?? För mig är det ångest.. ångest över att jag i min iver att ta hand om mig själv och mitt eget mående har negligerat familj och vänner.. ångest över att veta att jag för varje dag som går fjärmar mig ifrån den vanliga och trevliga kontakten…

Ja ångest är inget vackert ord,, men för mig är det tyvärr en vardag… en vardag som gör att när jag efter dagen är stolt över min små framsteg åter påminns om vad jag inte har åstadkommit…å då kommer känslan… känslan av att du borde kunna mer.. du borde orka,, du borde kunna…

Vad är då bekymret????

Tja enligt min läkare i Uppsala så har jag en diagnos… PTSD… och ja… jag förstår.. men det tog tid… att gå ifrån att vara en tämligen högt uppsatt sergeant för att efter ca tre veckor befinna sig i Bosnien sommaren 1994 i jeans å t-skjorta.. ja .. ja tog frivilligt ett jobb inom unprofor,, men jag förstod kanske inte helt vad detta innebar… att varje dag höra vad som som hände.. att höra artelleri… att höra.. ja jag kan tjata en timme till.. men den gamle sergeanten var tydligen så stressad att hans hjärna fick en smäll…..

Fast? Nej… jag tror ändå att jag behöver skriva några rader… ingen vidare dag idag… känner mig tämligen onödig… att jag har lyckats med att få igång ryssen känns idag mer som en belastning än den triumf det var när jag rullade ut ifrån bilprovningen…

Jag är ju fortsatt sjukskriven.. och det ifrågasätter jag inte, min förmåga att utföra även enkla saker är tyvärr inget vidare.. Jobbet jag lade ner på rysshojen tog mig nästan åtta veckor.. Normalt så borde jag ju ha klarat detta på en till två helger..

Fast å andra sidan? Vet jag egentligen vad som är normalt? Även om jag själv ansåg att jag var i fin form när jag körde lastbil dom sista åren så får jag väl erkänna att jag i stort sett inte gjorde något annat… dom gånger jag var social och umgicks med andra människor på ledig tid är mycket lätta att räkna…

Även min seglats präglades nog av att jag slet lite med min sociala förmåga.. jag kände nog ofta att det var helt ok att jag låg inblåst i tomma hamnar.. även om jag själv tror att jag hade en fantastisk resa så känns det inte så idag….

Men jag har fortfarande hoppet om att jag åter kommer mig… så även om jag idag inte känner mig alltför munter så så är det bara för mig att låta dagen gå och hoppas på att det snart ser lite ljusare ut… och vem vet? Kanske snart försäkringskassan anser att jag har rätt till sjukpenning? Det vore faktiskt en ljusning i så fall…. att man lever ett liv och känner sig som en belastning gör inget för att lätta opp sinnet…

puuust…. nu försöker jag ju att skriva något positivt. … men det vill sig inte riktigt… får nog avsluta detta inlägg….

Hoppas att ni alla ute det sommarfagra Sverige har det gott…

Fair Winds

S

Kan bara erkänna att mitt samvete inte är helt gott… Jag önskar att jag vore bättre på att uppdatera och dela med mig men det har varit en period som jag bara har orkat med mig själv….

Men jag har ändå hållit mig någorlunda aktiv.. plockat isär och satt ihop del för del på den gamla sovjetiska sidovagnshojen…

Ja det har faktiskt gått över förväntan… hojen har blivit körklar och till och med godkänd utav bilprovningen… Kan ju erkänna att detta gör mig lite stolt, ja nästan på gränsen till mallig…

I övrigt så har jag nu efter ett flertal besök på Veteranmottagningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala fått diagnosen Ptsd… Detta är väl inget som innebär något revolutionerade i mitt liv men det kan ju vara så att en korrekt diagnos kan göra att framtiden kan tacklas på ett vis som gör min tillvaro lite ljusare….

Jag hoppas och tror och vill att jag skall vara lite mer aktiv här framöver , dock så känner jag nu i ögonblicket att jag bör ta mig en kopp kaffe å samla tankarna innan jag svamlar vidare…

 

Fair Winds… S

Tja jag förstår nog att jag ibland får just den frågan, jag är ju för vissa kanske ovanligt tyst och osynlig nu för tiden… Men även om jag skulle önska det så är det just nu inte i makt att höras eller synas mer än vad jag just nu gör..

Jag hoppas och tror att jag är på väg åt rätt håll. Det är nu inte så många dagar kvar tills jag åter skall infinna mig i Uppsala. Och jag vet nu att även om jag själv är övertygad om att jag vet hur jag mår så kommer jag högst troligen efter att ha besvarat läkarens frågor ha en lite annorlunda insikt än den jag har idag..

Om jag nu håller mig till det som jag tror mig veta idag så kan det kanske under mitt nästa besök bli så att  personalen på veteranmottagningen får de sista pusselbitarna och de svar de behöver för att kunna säkerställa min diagnos..

Om detta spelar någon som helst roll? Tja, det vet jag faktiskt inte.. Men det kan ju vara en lättnad och en kanske en befrielse att till slut få en diagnos?

Fast å andra sidan, tror mig ha läst någonstans att Strindberg lär ha sagt ” Bara för att du har fått diagnosen så innebär det inte att dom inte är ute efter dig” Detta skall ha sagts rörande Schizofreni… Huruvida han verkligen har sagt eller skrivit detta överlåter jag dock till någon mer kompetent än mig att avgöra…

Men nu till sådant jag är helt säker på att jag verkligen vet…..

Jag har inte ännu kommit till skott att montera nya packningar i mina förgasar..

Ej heller har jag demonterat styrlager…

Men jag har fyllt på olja i kardanklumpen, jag har modifiderat sadelfästena så att det nu är en barnlek att ta av och på sadeln… Detta lite på grund utav att jag utav aluplåt ifrån en gammal skrotat husvagn har monterat en egenhändigt tillverkad bra att ha låda på batterihyllan…

Lådan fick jag till på första försöket… Locket som tyvärr inte är med på bild krävde två försök innan jag vara nöjd… Att jag valde att låta den väderbitna målade sidan av plåten vara utåt beror nog på att jag anser att denna look tämligen väl matchar resten av hojens finish, eller kanske mera korrekt? Avsaknad utav finish?

Tyvärr har jag ännu inte fått det nya tändsystemet… Något hade tjorvat till sig i orderhanteringen, men efter kontakt med leverantören så har jag nu blivit lovad att bitarna lämnar deras lager imorgon…

Så vad jag nu kan göra innan prylarna dimper ned är ju att montera nya packningar, byta motorolja, den gamla oljan har visserligen inte gått många kilometer men eftersom motorn stått utomhus vinter och vår så kan det troligen vara klokt att skifta olja innan uppstart sker… Även växellådan kommer att föräras ny olja innan detta event….

Tror även att jag skall se till att bränsleslangarna uppdateras…

Och visst ja… kan ju vara läge nu att jag kommer till skott och avlägsnar det gamla knäppande styrlagret?

Så med dessa rader avslutar jag nu och hoppar i fristadsbyxorna….

Fair Winds

Stefan

Fast igår dök det opp nya packningar till mina förgasare.. Så jag antar att jag kan ägna dagen åt att montera dessa medans jag nu väntar på tändsystem och styrlager…. Och jag har ju faktiskt inte frilagt det gamla styrlagret ännu…

Det är fortfarande så att enkla saker tar tid… Kan ännu inte säkert säga att min nya medicin funkar som den skall men det är ju så att jag vid dags dato inte har haft den så länge, håller fortfarande på att öka dosen. Tror att jag kommande Söndag är uppe på den dos som min läkare vill att jag skall käka ett tag..

Ja det är i nuläget bara att låta saker ta sin tid, förhoppningsvis så sker det väl något efterhand. Och att delarna dyker opp vad det lider tror jag ju faktiskt på, hur psyket kommer att välja att reagera? Tja jag tror och hoppas ju även där att jag kommer att se något positivt i framtiden..

Började igår att klippa till lite aluminiumplåtar som jag ämnar foga samman med popnit.. detta kommer då att bli en liten låda som jag tänkte kan få husera där förr mc-batteriet höll hus.. För åtkomst så lyfter man sadeln och jag kan säkert komma på några små bra å ha saker som kan få lov att tillbringa sin tillvaro där….

Så med kaffekoppen vid min sida och facit i hand så kan jag konstatera att jag har några få enkla uppgifter att ta tag i. Att dessa kommer att fylla min dag är tämligen säkert… Men jag är ändå lite nöjd med mig själv att jag faktiskt tar tag i små saker och håller mig någorlunda igång….

Så nu tar jag och möter dagen…

Fair Winds

Stefan

Om jag inte missminner mig så utlovade jag igår att det skulle ryckas i bryggseglarens krage för att förmå honom att ta några bilder så att ni kära läsare skulle få njuta av lite klassisk Sovjetisk design och ingenjörskonst…

Och jodå jag tog faktiskt några bilder….

Ovan ser vi alltså en detalj som benämns som bröstkåpa, innanför denna huserar tändspole, brytarspetsar samt en slungregulerad automatisk tändförställning… Puuuh, många svåra och knepiga ord där… Men hela klabbet skall så snart prylarna anländer ersättas av en ny tändspole och en elektronisk brytarlös tändning.. På så vis hoppas jag att jag kan säkerställa att stiften återfår gnistan och att den levereras när det är ett gynnsamt läge att starta förbränningen och på så vis omvandla fossilt bränsle till rök, oväsen och några få hästkrafter som jag kan nyttja för att driva Vlad fram längs landsvägen…..

Ovan ser vi då hojen i all sin prakt.. det gula på cylindern är dock en arbetshandske som normalt sett inte huserar just där… glömde nog bara att avlägsna den innan jag tog bilden…

Detta är alltså enligt regbeviset en Dnepr K750m ifrån år 1971. Och jodå, ramen och för den delen hela chassiet är faktiskt vad de utgör sig för att vara… Tank, Sadel och instrument härstammar dock troligen ifrån en Dnepr MT10… Motorn är en 650cc toppventilare, växelllådan passar ihop med motorn så även om dess ursprung är okänt så får det vara så så länge bitarna funkar ihop…

Här ser då en bild där även holken syns en liten aning… Sidovagnen förefaller vara av samma årgång som chassiet… Och det är en Dneprholk.. Uralvagnarna har en mycket praktisk baklucka som mitt exemplar saknar.. Men jag når ganska enkelt det utrymmet genom att med endast ett knapptryck frigöra ryggstödet i vagen och då kan jag sedan till exempel komma åt batteri, verktyg, olja och andra bra att ha grejor som huserar där…

Här ser vi holken , med reserv, både bränsle och hjul… Den lilla lådan på vagnens högra framflygel lär härstamma ifrån en militär DKW. Den pryder sin plats och rymmer en liten verktygslåda i dagsläget…

Som jag tidigare nämnt så bor batteriet i holken.. Normalt så huserar detta under sadeln bakom växellådan men redan när Vlad flyttade till er bryggseglare så hade det lilla och ganska klena batteri som var original ersatts utav ett större bilbatteri.. Så det får behålla sin plats bakom ryggstödet i vagnen… Jag har dock säkrat det i en batterilåda med rejäla spännband bultade i durken så nu kan det absolut inte rymma någonstans även om vi så skulle slå runt med ekipaget…. ( Det stod helt löst… ganska riskabelt i min värld?? )

Så vad sker då idag? Tja, jag får kanske försöka komma ihåg att slå i olja i kardanklumpen.. en lampa skall i bromsljuset på vagnen.. och sedan så får jag väl ägna mig åt att demontera styrlager.. Den nya delarna har dock inte anlänt ännu men det skadar nog inte att jag innan dess har räknat ut både hur jag avlägsnar det gamla och även hur jag monterar dit det nya….

I övrigt inget direkt att rapportera…

Fair Winds

Stefan