Danmarks Biscaya….

Som ni kanske förstår så har jag idag blivit lite överaskad utav havet… Gick ifrån Stubbeköbing med kurs mot Femö, Efter den första bron så mötte jag en krabb sjö som jag ännu inte sett maken till, enär jag idag insåg att det var en till en början ganska smal farled så avstod jag ifrån att kryssa och ställde in mig på att till en början gå mot Femö för motor..

Men den sjö som mötte mig efter 45 minuter var minst sagt intressant, 8 -11 meter rakt emot och en stark medström gjorde att jag fick en rejäl sjö.. Korta men rejält höga vågor, efter att grundligt ha sköljt av däcket så fattade jag snabbt beslutet att istället gå in till Vordingborg…

Väl inne i hamn möttes jag av medlemmar ifrån det lokala segelsällskapet, fick anvisat en trygg plats och två man tog emot mina förtöjningar och pekade sedan på klubbhuset,, när du är klar så kom opp, vi sätter på kaffet så länge… Efter att vi fikat gick jag till båten. Då kom ännu en man som undrade om jag inte kunde tänka mig en kopp till, och vad säger man? Är folk vänliga så inte tackar man nej till ytterligare en kopp…

Denne man , en härlig karaktär vid namn Gustav Nörregaard visade sig vara en man strax äldre än min far. Gustav seglar en Marieholm 26.. han köpte denna ifjol och seglar likt mig ofta ensam. Gustav är en de människor som instinktivt tycker bra om så när han insisterade på att bjuda mig på middag så tackade jag gärna ja…

Och gissa om jag haft en trevlig afton, Gustav var bara inte trevlig och duktig på att laga mat, jag fick även se en mängd konstverk, många med marina motiv. I tillägg till att ha jobbat som möbelsnickare så har han även på fritiden varit en aktiv konstnär, både abstrakt och figurativt..

Utöver sitt skapande så besitter denne man ett genuint båtintresse. Så det faktum att jag troligen blir inblåst här några dagar känns inte alls betungande…

Återkommer med mera från Vordingborg inom kort…

En kommentar till “Danmarks Biscaya….”

  1. Jasså – du hamnade i Smålandsfarvatten ändå.

    Jag gick från Rödving till Bandholm.

    Anledingen till att jag gick till Bandholm var att jag talat med en knäppgök någonstans i Trelleborgstrakten. Han hade en nybyggd Storfidra till salu. Han skulle dock lyfta ur inredingen i Storfidran och montera den i en Bandholm av ungefär samma storlek. Det var någon som var skylldig honom ett nytt Bandholsskrov.

    När jag sen fick se att det fanns ett samhälle som hette Bandholm, kunde jag naturligtvis inte låta bli att gå dit.

    Tom seglatsen dit var ett äventyr. Fram på eftermiddagen var vinden väldigt svag och jag bestämde mig för att gå genom ett grundflak, i stället för att segla en lång omväg. Pappersjökortet visade en ränna, som gick i zikzak mellan grunden.

    Det var första året jag seglade med GPS och jag la waypoints genom rännan. När jag var mitt inne i skiten tappade GPS;en satelittäckningen och därmed possitionen. Nu var det inget problem att ta sig igenom rännan. Jag såg botten hela tiden och det gick olidligt långsamt.

    Kom så smånigom fram till Bandholm sent på kvällen. Samhället gjorde inget större intryck på mig – av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Det kan ju berott på mig själv.

    På väg ner hade jag träffat Elisabet Solaas i Torekov.

    Hon hade köpt en Havsfidra, osedd, i Trelleborg och åkt buss och tåg från Tjöme i Norge. Med sig på resan hade hon allt som hon skulle behöva i utrustning för en seglats hem till Norge. Har för mig att hon talade om nio stora kartonger.

    När hon fick se Havsfidran visade det sig att den var ett vrak.

    Det var någon som visste att det fanns en nybyggd Storfidra till Salu. Ägaren var dement, men hon fick kontakt med hustrun och köpte Storfidran. Troligtvis samma båt som jag ringt på tidigare på våren, men då talat med den demente mannen.

    Utanför Hallands Väderö tappade hon rodret och hon blev inbogserad till Torekov, där man lyfte upp båten på land. Nån från Torekov hittade dock rodret och hon fick hjälp att montera tillbaka rodret på ett sånt sätt att hon kunde segla hem Storfidran till Tjöme.

    Sen hade jag kontakt med Elisabet Solaas under många år.

    Ja – det vill inte mycket till för att trigga igång minnet eller som Povel Rammel skalldade; “Minnen, alla har vi våra minnen”

    https://www.youtube.com/watch?v=4vab05egEpU

Kommentarer är stängda.