En dags seglats.. vinden fick bestämma… lagom vind när jag satt segel..måttlig sikt men prognosen lovade annat… nu vet jag.. prognosen hade fel. Mycket fel.. vinden var dock tjänlig, men rörande sikt så fick jag fick hålla noga utkik hela dagen..
Men oavsett sikt, dagen började med måttlig vind.. och ja jag blir lika förvånad varje gång hur fint hon går i lätta vindar.. tre meter halvvind och hon gör sina tre knop..
Vinden ökade så en liten aning men sikten minskade i takt med ökande vind..
Ganska så precis vid eftermiddagskaffet lättade de så pass att ja kunde koka mig en kanna… men sedan så tätnade det igen..
Vinden var dock god även om den vred och förde mig mot Eckernförde..
Mot slutet av dagen så friskade vinden och sjögången ökade.. men nu seglar jag en båt som är snäll och kursstabil så det var faktiskt lite kul att logga sju knop i surfen..
Kom så sedan in i bukten.. då kommer dimman.. som att segla in i en vägg… men fortfarande en del sjö så jag håller igen extra utkik och ett extra öga på min ais…
Nu faller även mörkret.. men jag har ju som tur är bara tre sjömil kvar… bärgar så segel… Klar med med detta så slår jag igång pentan….
Nästa bekymmer.. Plottern är död….
Vart är jag på väg och varför?
Död räkning i all ära men att börja ifrån noll? tyvärr det klarar jag inte…
Men min andra GPS , som går på batteri gav mig mina koordinater… Med hjälp av dessa så kunde jag låta piloten styra på en kurs i knapp styrfart in i dimman… vilket gav mig tid till att förstå att skepparen när han kollade oljan igår hade kommit åt en kabel…
Nu är ju livet sådant att om huvet är dumt så får kroppen lida… Men jag lär mig efterhand..(Hoppas jag)
Hej, varför har du inte sjökort i mobilen som backup?
Det borde jag ta och fixa,, jag är dock inte så bevandrad i appar och annat men helt klart en sak jag bör få ordnat
Har själv tre gamla utslitna telefoner som bara har ett par sjökortsappar i sig. Mina favoriter är iSailor och Navionics. Kanske kan skicka en till dig?
Eckernförde.
Det namnet väcker vissa minnen.
Nu har alltså vår käre bryggseglare kommit till den sydligaste punkten där jg varit med båt.
Som rar “liten gosse” var undertecknad en mycket engagerad scout i missionskyrkans scoutkår i Gravarne. Kanske inte den superscouten som vår käre bryggseglare var (visserligen långt senare och i en annan scoutkår), men kanske inte långt därifrån.
Kårchefen Lennart “Tarren”Abrahamsson, hade väl gjort sin största “ogärning” när han gav mig ansvar för scoutkårens “nyfådda” bohusjulle. Denna ogärning ledde för min del till ett livslångt “lidande” med båtar och segling. En “plåga” som såhär 54 år senare än är fullkomligt påtaglig.
Nån gång, sådär för ungefär 50 år sen, kom jag gåendes längs Bäckevikshamnen. ELIDA II – dvs den gamla galeasen “Rita från Hamburgsund”, låg förtöjd längs kaj i den nämnda hamnbasängen Där, på den tiden, större delen av Gravarnes fiskeflotta brukade ligga.
Tarren stod i dörren till styrhytten och jag stannade till och talade några ord med honom.
“Ska du följa med till Tyskland?” frågade Tarren
“Ja det kan jag väl, när skall ni gå?”
“Nu, men du hinner hem och packa lite kläder”
Sagt och gjort, jag rusade hem, talade om för min mormor, som jag bodde hos att jag skulle följa med ELIDA till Tyskland, rafsade ihop min packning och rusade ner till båten.
Färden gick genom Stora Bält, och på väg in i viken som Eckernförde ligger längst in i, blev vi stoppade av en Västtysk militärbåt.
Generatorn hade lagt av under resan, men det fanns en i reserv. Problemet var att remskivan på den trasiga generatorn inte passade på reserven. Tarren ville att jag skulle försöka få tag på en ny remskiva i Eckernförde.
Problem nr 2 – jag hade inget pass. En kvinnlig lärare som var med, Kerstin, talade med tullen och förklarade situationen. Vi hade problem med ström ombord. Jag var elektriker och den ende som kunde lösa problemet, men behövde en reservdel, som jag troligtvis kunde få tag på iland. Kerstin bedyrade också, att om jag bara fick gå iland, så skulle hon personligen ansvara för att jag kom ombord igen och följde med båten när vi skulle avgå.
Kerstin lyckade charma tulltjänstemannen i fråga, för jag fick gå iland. Tillsammans med en kompis – Lars Helm – promenerade jag runt i Eckernförde, bärandes på en stor generator.
Nån som hade en passande remskiva hittade vi dock inte, men väl ett torg där man sålde jordgubbar. Lars, som hade jobbat som kock på nån båt, tyckte att vi skulle köpa jordgubbar till efterrätt. Hur många liter det var han köpte kommer jag inte ihåg, men det var nog i riklig mängd till de ca 20 personerna som fanns ombord.
Jordgubbar utan vispgrädde var otänkbart och det blev nästa utmaning. Varken Lars eller jag kunde ett ord tyska – ja, jag kunde ett;”Kaput”. Det hade jag lärt mig av en tysk, som fått puktering i Norge.
Vi letade i en livsmedelsaffär och med lite hjälp fick vi tag på vispgrädde. Nu vet jag också vad vispgrädde heter på tyska.
Huvudmålet med ELIDA´s resa till Eckernförde var att besöka ett barnhem och lämna insamlade kläder mm och ta med några barn tillbaka till Sverige , för en sommarvistelse.
På eftermiddagen besökte hela “besättningen barnhemmet,och vi blev bjudna på kaffe. Jag hade ju aldrig druckit kaffe och när den ganska vuxna barnhemstjejen slog upp en kopp kaffe till mig klarade jag inte av att säga nej. Jag tvingade mig att dricka upp kaffet – sen drack jag inte kaffe på många år.
Efteråt fick jag jämt höra, att jag drack kaffet bara för att flickan som serverade var så söt.
Första delen av kommentaren var ju inte alls sann, men väl den andra.
Resan hem från Eckernförde var ett ännu större äventyr, men det är en helt annan historia.