Juldagen.. å en bryggseglare med julefrid..

Ja.. jag körde hem .. hem till Smögen.. Det var mycket känslor som snurrade runt i veteranens PTSD hjärna och tillika hjärta när jag körde över bron……….

Men efter att ha kramat Mor i hallen så infann sig en frid, en frid som är svår att beskriva men känslan.. ja även känslor är ju ibland svåra att beskriva.. men nog så tror jag att det jag då kände inombords inte stod Karl-Bertils känslor långt efter… ??

Men för att klargöra.. När Karl-Bertil får sitt erkännande ifrån sin far, när hans ömma moder säger ” det var då en välsignad jul”

Den känslan, ja mina vänner.. den känslan fick er bryggseglande veteran när han insåg att när han faktiskt tog sig i kragen och besökte sina föräldrar så gjorde han något rätt och riktigt…

Och ja.. jag vet när Julen väl är över så kommer jag åter att fortsätta att vara den jag är.. Mina bekymmer , mitt mående.. ja hur gärna jag än vill tro på budskapet i dom Amerikanska sattelitkanalerna .. ja ni vet,,dom som så här års sänder minst tre filmer dagligen som handlar om Julens Mirakel.. Finns ju tydligen ingen hejd på hur deras Coca-Cola tomte kan fixa relationer, karriärer… trasig hjärtan och halta hundar,,, ja listan tar väl aldrig slut…

Men oavsett… när vi åter befinner oss i grå Januari månad så vet jag.. ja jag vet att tack vare denna Julen så har jag slagit ett litet hål i den bubbla jag varit inuti en jäkla lång tid nu,,,, Och jag var till och med och tittade till min stackars båt… Marianne har nu legat övergiven utav mig i över ett år,,, Men hon flöt och det var inte alltför mycket vatten i kölskarpen..

Och jag har faktiskt planer.. planer som innefattar en annan veteran och god vän.. Ja den gode Kongo Magneli har lovat att assistera mig så att Marianne åter blir “Bristol and Ship Shape”

Med dessa rader så ber jag om att få önska er … “En God Fortsättning”

Stefan

Tror bestämt det lackar mot Jul….

Ja som nu är det bara några timmar kvar tills klockan klämtar midnatt och Julaftonen åter är här…

Och ja,, jag vet att jag kanske inte är den som mest av alla ser fram emot att få sitta å se Kalle Anka och käka knäck och tindra med ögonen… Men,, men,, jag är ändå ganska nöjd med att jag har tagit mig i kragen och fattat beslutet om att resa hem till Smögen och för att där några timmar faktiskt fira Jul..

Enär mitt mående inte har varit helt på topp den sista tiden så känner jag faktiskt en glädje i att jag gör det som jag själv faktiskt anser är rätt och riktigt,, Julen är en högtid då man möter sin familj och i förekommande fall nära och kära…

Och är man som jag född på sextiotalet så har man ju faktiskt växt opp och sedan levt med Julen och alla dess traditioner,, allt som är vant och kärt skapar ju för de flesta av oss en känsla utav välmående och utgör ju även ofta ett välkommet avbrott i en grå vardag när dagarna nu är som kortast..

Så nog ser jag trots allt fram emot att fylla tanken på Saaben och vrida om nyckeln för att sedan köra några mil för att trots allt fira Jul igen… Och jag kan ju här erkänna att jag idag i ett fåfängt försök att att ansa skägget och göra mig julfin misslyckades å det grövsta,, Sådant är ju livet… och nog tror jag att jag vänjer mig vid bara kinder och en slät haka… å jag hann ju få stopp på trimmern innan mustascherna rök… Fråga är bara vad världen i övrigt anser om det lurviga cykelstyre som nu huserar under min näsa???

Nåväl…. med en önskan om att ni alla får en härlig Jul och förliga vindar så avslutar jag nu….

Stefan

Åter verkligheten

Nåja… är åter efter ett besök på veteranmottagningen i Uppsala….vad säger jag då…?? Tja.. jag kan väl bara konstatera att jag har alla taggar utåt och troligen befinner mig i en depression…

Men .. ett märkligt ord som betyder allt och ändå ingenting.. ett men utan efterföljande mening och substans är väl mest en passus som torde kunna passera tämligen obemärkt.??

Men.. detta ord igen? Men i mitt fall så är det så att den stundande helgen skiter fullständigt i vad jag och mitt mående anser,,, att jag skulle smita undan och gömma mig efter att ha presterat en massa påhittade undanflykter?

Tja.. det är väl kanske lite som att pissa i byxorna när man fryser,, det värmer för stunden men det blir otrevligt efteråt….

Nej.. Nu handlar det om att göra det som är rätt… jag skall resa hem till min familj.. och även om jag kanske inte är helt i den balans jag skulle vilja vara så vill jag inte strö salt i sår genom att gömma mig i den bubbla som helst skulle vilja vara uti…

Varför är då detta rätt??? Jo det är så att även hur jag mår.. hur jag känner.. så finns det människor som bryr sig om mig… även om dom inte alltid kan förstår hur en svart hand kramar i bröstet och får dig att allra helst greppa det där repet som du vet finns till hands.. Ja då är det ändå rätt… ja det är rätt att låta nära och kära veta att man även om man biter ihop så älskar man dom….. =)

Jodå– jag beklagar.. jag har varit bedrövligt tyst.. varför..?? tja… jag sliter med mig själv… min diagnos är ibland min egen värsta fiende…… nu är det snart ett år sedan jag var hemma på Smögen.. Smögen som är för mig lika kärt som min egen blodgrupp..  men vad innebär detta för mig som sitter som en soldat med en diagnos?? För mig är det ångest.. ångest över att jag i min iver att ta hand om mig själv och mitt eget mående har negligerat familj och vänner.. ångest över att veta att jag för varje dag som går fjärmar mig ifrån den vanliga och trevliga kontakten…

Ja ångest är inget vackert ord,, men för mig är det tyvärr en vardag… en vardag som gör att när jag efter dagen är stolt över min små framsteg åter påminns om vad jag inte har åstadkommit…å då kommer känslan… känslan av att du borde kunna mer.. du borde orka,, du borde kunna…

Vad är då bekymret????

Tja enligt min läkare i Uppsala så har jag en diagnos… PTSD… och ja… jag förstår.. men det tog tid… att gå ifrån att vara en tämligen högt uppsatt sergeant för att efter ca tre veckor befinna sig i Bosnien sommaren 1994 i jeans å t-skjorta.. ja .. ja tog frivilligt ett jobb inom unprofor,, men jag förstod kanske inte helt vad detta innebar… att varje dag höra vad som som hände.. att höra artelleri… att höra.. ja jag kan tjata en timme till.. men den gamle sergeanten var tydligen så stressad att hans hjärna fick en smäll…..