Jodå– jag beklagar.. jag har varit bedrövligt tyst.. varför..?? tja… jag sliter med mig själv… min diagnos är ibland min egen värsta fiende…… nu är det snart ett år sedan jag var hemma på Smögen.. Smögen som är för mig lika kärt som min egen blodgrupp..  men vad innebär detta för mig som sitter som en soldat med en diagnos?? För mig är det ångest.. ångest över att jag i min iver att ta hand om mig själv och mitt eget mående har negligerat familj och vänner.. ångest över att veta att jag för varje dag som går fjärmar mig ifrån den vanliga och trevliga kontakten…

Ja ångest är inget vackert ord,, men för mig är det tyvärr en vardag… en vardag som gör att när jag efter dagen är stolt över min små framsteg åter påminns om vad jag inte har åstadkommit…å då kommer känslan… känslan av att du borde kunna mer.. du borde orka,, du borde kunna…

Vad är då bekymret????

Tja enligt min läkare i Uppsala så har jag en diagnos… PTSD… och ja… jag förstår.. men det tog tid… att gå ifrån att vara en tämligen högt uppsatt sergeant för att efter ca tre veckor befinna sig i Bosnien sommaren 1994 i jeans å t-skjorta.. ja .. ja tog frivilligt ett jobb inom unprofor,, men jag förstod kanske inte helt vad detta innebar… att varje dag höra vad som som hände.. att höra artelleri… att höra.. ja jag kan tjata en timme till.. men den gamle sergeanten var tydligen så stressad att hans hjärna fick en smäll…..

En kommentar till “”

  1. Vad är då bättre än att komma hem till Smögen, ladda batterierna, umgås med dom du vill umgås med, och vill du inte umgås med någon, lägg då några dagar på att bar njuta av vinterns lugn och frid som är på Smögen den här tiden på året, till skillnad mot om ett halvår.
    God mat, vila och miljöombyte har aldrig varit fel oavsett diagnos…
    //Tomas

Kommentarer är stängda.